Världen är större än oss

Jag sitter på flygplatsen i Marrakech och äter en banan från Ecuador. Egentligen är de lokala bananerna mycket godare, men i stressen tog jag fel i den lilla supermarketen precis innan vi åkte till flygplatsen. I vilket fall funderar jag på hur importen ser ut, går det båtar direkt från Sydamerika till Marocko? Vilket språk pratar bananexportörerna med den marockanska hamnen, spanska? På tavlan över avgående flighter i Marrakech ser jag destinationer som Moskva, Milano, Dubai.

Som svensk är det ibland lätt att tro att hela världen på något sätt kretsar runt Sverige. Om man ska tro kommentarsfält på Facebook, Twitterinlägg och Flashbacktrådar vill också hela världen komma till oss, och hela världen är beroende av Sverige och den svenska skattkistan. Att resa och uppleva andra delar av världen - och andra delar av världens interaktion med varandra - är nyttigt för att motverka denna enögdhet.

Världen är global, vi drar nytta av det och det möjliggör att vi kan resa i princip vart vi vill (förutsatt att ekonomiska resurser finns). Men världens globalitet är inte ensidig. Om vi kan åka till t ex Thailand och ta del av allt som erbjuds oss där, om vi kan komma nära världen så får vi också räkna med att resten av världen kommer precis lika nära oss. Vi kan inte välja att vi bara ska ha fördelar. Det är inte bara vi som kan resa, även om det framförallt är vi som kan välja att resa lagligt och med komfort. Det finns även nackdelar som vi inte kan undgå. Världen hänger ihop och världen är större än oss.

Hela världen står och faller inte med Sverige, men det känns ändå fint när personer vi träffar i Marocko spontant refererar till Sverige såsom det land som öppnat sina gränser för flyktingar. De kvinnliga läkarna på mödravårdscentralen nära Oum El Banine säger: "Ahaa, Sverige, det är ni som tagit emot alla syrier!" De säger det med respekt i rösten. Internationell solidaritet har ett värde även för den som inte är direkt berörd.

Någon av sjuksköterskorna tillade också lite skämtsamt: "var ska alla svenskar få plats när det kommer så många syrier till ert land?" Att detta är en reell diskussion för många säger vi inte. Samma morgon hade vi också läst på SVT Nyheter om ännu en nedlagd matvarubutik i glesbygden och om ett BB som stängt och ersatts av bilförlossningar i norr. Anledningen: det finns inte tillräckligt med folk där. Vi har nog plats för några fler i vårt stora glesa land.

Är hela världens problem vår angelägenhet då? Ja, och nej. Det vore naturligtvis orimligt att lägga allting på svenska axlar, fast det är ju knappast någon som föreslagit heller. Men så länge vi lever och bygger vårt välstånd på andra människors utsatthet: så länge vi handlar billiga prylar tillverkade i sweatshops i Sydostasien, eller av syriska flyktingbarn i klädkedjornas fabriker i Turkiet, så länge vi äter choklad, kaffe och bananer plockade av underbetalda arbetare som utsätts för gifter på plantager i Afrika och Sydamerika har vi såklart ett direkt ansvar.

Dessutom har vi möjligheter att påverka världen i rätt riktning, genom vår konsumtion men även genom andra handlingar. Det handlar inte om välgörenhet, att vi ska engagera oss för att det ska kännas bra för oss. Det är inte för vår skull. Ingen väljer vem den ska bli född av, ingen väljer var den ska bli född. Att bli född i Sverige är ingen belöning för något, det är inget vi har förtjänat. Det är en slump. Den hade kunnat se helt annorlunda ut.

I fredags kom vi på förmiddagen till Oum El Banines kvinnohem. En av mödrarna, Amina, höll precis på att packa ihop sina saker då. Allt hade gått fort. Hafida fick för en stund sedan ett telefonsamtal, och klartecken om att det nu fanns ett rum i Ait Melloul utanför Agadir som hon skulle kunna hyra. Oum El Banine betalar första hyran och ordnar ett arbete åt henne. Aminas månadsgamla bebis ska tas omhand dagtid av Aminas mamma, som reser från Essaouira för att hjälpa sin dotter. Detta är ovanligt.

Hafida är vaksam. Hon säger till Amina att vara försiktig. Hon ska akta sig för prostitution och personer som vill utnyttja henne i området dit hon ska flytta. En ogift mor är ofta en tacksam måltavla för den som vill utnyttja kvinnor där. Om hennes mamma försöker övertala henne att lämna bort bebisen ska hon komma tillbaka till Oum El Banine igen.

Amina räcker över sin bebis till en av de gravida kvinnorna för att kunna packa. Allt hon äger får plats i en väska av storlek weekend bag. Hafida plockar fram lite bebiskläder, ett paket bindor och lite andra hygienartiklar som hon också trycker ner i väskan. Sedan lindar hon in sin bebis i en filt och åker mot sitt nya liv.

Det blir lunchtid på kvinnohemmet. Kvinnorna har lagat couscous, såsom alltid på fredagar. Den har ångats flera timmar tillsammans med kött och grönsaker och serveras på ett stort lerfat som alla gemensamt äter ifrån. Eftersom jag är vegetarian avstår jag. Jag dricker istället bara ett glas av den syrade (filmjölksliknande) mjölken som alltid serveras till couscousen i södra Marocko. Mitt i måltiden vaknar en av bebisarna i sovrummet intill. Det är Mohammed Amin, han gråter. Jag hämtar honom och försöker trösta medan hans mamma Houda äter.

Efter maten får vi höra hennes historia. Det visar sig att hon är från Marrakech och hon flydde från sin familj när hon blev gravid. Hon lyckades få ihop pengar för att ta långfärdsbussen mot Agadir. Hon kom till den stora busstationen i Inezgane strax utanför staden. Houda var då höggravid, men hade ingenstans att ta vägen. Hon kände ingen här, hade ingen att ringa. Hon var rädd att uppsöka sjukhus. Kanske skulle de meddela hennes familj var hon var och att hon skulle föda ett barn?

Houda blev kvar vid busstationen. Hon hade redan lite bebiskläder som hon fått av en vän innan hon lämnade Marrakech. Hon ordnade ett plaststycke, som en liten presenning, och en sax. Och på plasten födde hon sedan, precis utanför busstationen. Hon klippte navelsträngen själv.

En polis passerade förbi, såg vad som hände. Han gav henne en sedel, uppmuntrade henne att "söka hjälp någonstans". En annan förbipasserande, en medelålders kvinna, sade till henne att det finns en organisation som heter Oum El Banine. Nu är hon trygg med Mohammed Amin på kvinnohemmet. Men det blir komplicerat att folkbokföra honom då han inte föddes på sjukhus där läkare kunnat skriva en födelseattest.

Istället måste hon nu uppsöka läkare som ska titta på hennes underliv och bedöma om hon nyligen fött barn. Eventuellt måste hon även samla ihop vittnen som såg förlossningen vid busstationen. Oum El Banine kommer att hjälpa henne genom processen för att Mohammed Amin ska bli registrerad och få en chans att komma in i samhället.

Vi tror ibland att vi vet allt. Men en del saker kan vi inte ens föreställa oss. Varför vi ska hjälpa kvinnor som Houda och hennes bebis? Måste vi? Nej. Men vi kan. Det räcker så.

Ps. Tack Karim för dina foton.