Potatisland i parketten
Marocko ligger som bekant strategiskt på gränsen till Europa. Många söker sig från Afrika söder om Sahara norrut. En del av dessa människor fastnar i Marocko. I Agadir har det funnits många personer från Senegal länge nu. En del försörjer sig på att sälja saker vid soukerna. De flesta står ut med vägarna och tigger, får kanske några dirham av bilar som passerar. Det är framför allt yngre män, men även yngre kvinnor och så några äldre kvinnor. Några har småbarn också. På Oum El Banines dagis har de senaste åren tre eller fyra barn med senegalesiska ensamstående mödrar passerat genom systemet. Men de flesta hittar sannolikt aldrig till någon organisation. Något annat stöd från samhället finns inte. Det är ett svårt liv, där pengarna knappt ens räcker till mat.
En dag när vi sitter på Oum El Banines kontor och pratar med Mahjouba knackar det på dörren. Det är tre kvinnor från Elfenbenskusten som kommer för ett möte. På franska berättar Mahjouba för dem om verksamheten, och de går sedan ner en trappa för att hälsa på barnen på daghemmet. Några dagar senare pratar vi om kvinnornas besök tillsammans med Keltoum. Hon berättar att Mahjouba föreslagit för kvinnorna att de dagtid kan lämna sina barn i daghemmet, men att de inte vågar. De är rädda för att barnen ska tas ifrån dem. Men de har i alla fall kommit överens om att Oum El Banine ska försöka hjälpa dem att hitta någonstans att bo. Oum El Banine kan också betala första månadshyran.
Checken till deras framtida hyresvärd ligger redan påskriven och klar. Tanken är att vinna kvinnornas förtroende, och på sikt kunna hjälpa dem att hitta arbete i Agadir så att de kan försörja sig. Genom att lära dem att laga några marockanska maträtter skulle de kanske kunna få arbete som hushållerskor, då de talar franska som är gångbart här. Och de av dem som har barn skulle då dagtid kunna lämna dem i daghemmet hos Oum El Banine. Men det ligger längre fram, första prioritet är att hitta någonstans att bo.
Att hitta små rum att hyra brukar inte vara något problem i Agadir. Det är ofta inte stora rum, och de saknar faciliteter, men det är ändå tak över huvudet, fyra väggar och en dörr att låsa om natten, till skillnad från idag då dessa kvinnor sover utomhus. Det är Keltoum själv som går runt och knackar dörr för att hitta boende för kvinnorna. Hon knackar på ett hus, får tag på ägaren, frågar: Har ni rum att hyra ut? Ja, det finns. När Keltoum berättar att det gäller tre kvinnor som inte kommer från Marocko ändrar sig husägaren. Nu finns inte längre något rum att hyra. Hon får samma svar hos alla hon frågar.
Argumenten påminner om varandra: hur kan man veta att de kommer att sköta sig, går det att lita på dem, de säger att de är tre stycken men tänk om det flyttar in dubbelt så många och så vidare. Generaliseringar och fördomar. Och det här låter bekant - är det inte precis så det talas om t ex araber i Sverige? Eller romer? Det enda argument vi inte hör här är någon som hört någon berätta om någon hyresgäst som brutit upp parkettgolvet för att odla potatis, men den typen av myter cirkulerar säkert här också. Och beroende på var man befinner sig, så är det alltid någon annan som är den avvikande, den man misstänker för olika saker, som man inte kan lita på, det är någon annan som är "den andre", den vi inte vill ha att göra med.
När jag satt i taxin från flygplatsen i Agadir och den stannade vid ett rödljus såg jag i bilen som stannade bredvid en doftgran som hängde i backspegeln. Orientalisk doft stod det på den. I svenska resemagasin målas Marocko upp som "orientaliskt" och "exotiskt", och det var nog också förväntan hos många av de resenärer som klev ombord på planet på Kastrup häromdagen för att åka till Marocko. En föreställning om något annat, där "de" inte är som "vi".
Om vi har en orientalisk doftgran i Sverige tänker vi oss nog att den ska lukta lite som Marocko. Vilka förväntningar det finns på en orientalisk doftgran i Marocko vet jag inte. Men jag gissar att den förväntas lukta annorlunda. Det orientaliska, annorlunda är väl alltid någon annan? För någon vecka som semester är det okej för de flesta, men i förlängningen om det där annorlunda kommer alltför nära, om det skulle blandas i vår vardag, upplevs det istället för charmigt exotiskt gissningsvis som lite "farligt".
Nåväl, det blev inte något rum för kvinnorna den dagen, och Oum El Banine tvingades meddela detta till dem. Stämningen på kontoret var tryckt. Både kvinnorna och personalen grät över hopplösheten. Senare samma dag ska Marocko spela fotbollsmatch - det är en avgörande match för om Marocko ska kvalificera sig för herrfotbolls-VM 2018. Det är 20 år sedan landet senast var med och förväntningarna är skyhöga. Och ironiskt nog spelas denna avgörande match just mot Elfenbenskusten.
Framåt kvällen förvandlas Agadir till en nationalistisk dimma. Överallt dyker det upp människor med landslagets tröja på sig, med flaggor och tutor. Alla caféer och restauranger är ikväll fullsatta, alla stolar är vridna mot serveringarnas storbildstv för att se "lejonen från Atlas" ta landet till världsmästerskapen.
Ju närmare strandpromenaden vi kommer, desto mer människor har samlats. Strandpromenaden och stranden är helt full av människor då det monterats upp en enorm skärm på stranden som visar matchen. Det är säkert 10 000 personer här, och det går knappt att pressa sig fram genom publiken. När vi passerar har Marocko just gjort två-noll och glädjen och stoltheten vet inga gränser. Några unga killar som bär på en gigantisk flagga sjunger och visslar medan de rör sig genom folkmassan, alla jublar.
Det är en otrolig gemenskap mellan människor ikväll. Då jag är helt oidrottsintresserad tänker jag mindre på matchen, och mer på vad all denna stolthet säger. Jag minns något jag läst av en norsk socialantropolog, Thomas Hylland Eriksen. Han har forskat och skrivit mycket om kultur, etnicitet och identitetspolitik. Han har någonstans skrivit om gruppdynamik och i förlängningen därmed även nationalism och beskrivit det som ett omvänt kylskåp. Ett kylskåp fungerar så att det släpper ut värme för att kunna behålla kylan inuti. Men en grupp fungerar omvänt: det blir en enhet som måste släppa ut kyla för att behålla värmen och gemenskapen inom sig.
Kan någon nationalism sägas vara positiv om dess själva väsen förutsätter exkludering av andra? Finns det någonstans ett positivt exempel på en nationalism och gruppgemenskap som även är inkluderande av andra som inte automatiskt räknas in i gruppen?
*
Några dagar senare meddelar Oum El Banine att ett rum äntligen är hittat åt kvinnorna från Elfenbenskusten. De har fått en bostad och dagtid praktiserar de nu på Oum El Banines daghem. Om någon sedan vill anställa dem vet vi inte, kanske har de för "konstiga efternamn". Men förhoppningsvis är detta första steget in i det marockanska samhället för dem.
Samtidigt fylls medierna av fruktansvärda berättelser från Libyen där människor från Afrika söder om Sahara fastnat i Libyen på sin väg norrut, och där säljs som mänskliga slavar. Det är en ohygglig utsatthet där människor inte längre betraktas som människor utan som varor. Den ivorianska regeringen har nu i dagarna tillsammans med organisationen IOM (International Organisation for Migration) kunnat återföra 200 nödställda medborgare som befunnit sig i Libyen. De slipper att säljas och utnyttjas, men de kommer hem med inget. Sannolikt finns många fler ivorianer kvar i Libyen fortfarande.
De tre kvinnorna som fått en möjlighet hos Oum El Banine är således bara en liten, liten del av alla som befinner sig i en utsatt situation i Nordafrika och på väg till Europa. Men möjligheten betyder i alla fall att tre kvinnor och deras barn får en chans. Det är en början.