Bebiskläder i vakuumpåsar

Innan jag reste till Marocko fick jag även denna gång ta emot donationer i form av bebiskläder, barnkläder, kvinnokläder, filtar, väskor mm. Dessa är nu fördelade mellan Oum El Banines daghem, Oum El Banines kvinnohem, systerorganisationen Ahddane, lite större barnplagg till gatubarnsorganisationen Tarwanou samt några enskilda gåvor till personer med stort behov, såsom 12-åriga Yasmin med mamma som vi brukar träffa på vid varje besök i Agadir.

Jag blir väldigt glad över dessa donationer: från er som känner mig, från er som knappt känner mig, och från er som inte känner mig alls men ändå nappar på Oum El Banines verksamhet och skänker grejer som jag kan ta med. Denna gång kunde vi ta tre incheckade bagage med oss, fyllda med vakuumpackade kläder. Och med tanke på hur litet ett bebisplagg är, och hur lite det väger, kan ni ana att det blev plats för ganska mycket.

Under vistelsen i Agadir har vi sedan lämnat grejarna hos de olika delarna av verksamheten. Till Oum El Banines respektive Ahddanes daghem har vi lämnat bebiskläder, barnkläder, filtar, handdukar mm. På Ahddane har vi även lämnat en del leksaker till verksamheten för de lite större barnen. Några second handfynd från Erikshjälpens butiker och Röda Korset i Köpenhamn har nu landat hos Ahddane. Barnen är där upp till fyra års ålder och de har en liten grupp för de större av barnen i ett eget rum med lite mer pedagogisk verksamhet.

På kvinnohemmet har vi lämnat bebiskläder i de allra minsta storlekarna (inklusive en del prematurplagg), kläder för gravida kvinnor, underkläder, handdukar, tofflor mm. Här lämnade vi också amningssakerna och foglossningsbältet. Tack för dessa! Hafida, som är föreståndare på kvinnohemmet, blev väldigt glad för detta, och de kommer till användning direkt.

På kvinnohemmet var det under vårt besök ca fem kvinnor. En av de nyblivna mödrarna flyttade ut under tiden för vårt besök, två nya gravida kvinnor var då på väg att flytta in. Så det är en jämn ström av kvinnor som har behov av att få vara på Oum El Banines skyddade boende under sin graviditet. Sakerna vi lämnar fördelar Hafida så gott det går mellan kvinnorna. Och hon lägger också en del på lager, eftersom man aldrig vet när nästa donation kommer. Men en så jämn fördelning som möjligt eftersträvar hon för att det ska bli rättvist mellan alla kvinnorna.

En av de gravida som nu bor på kvinnohemmet var i väldigt dåligt skick när hon kom till Oum El Banine. Hon är från landsbygden och har sökt sig till Agadir då hon blivit gravid. Hafida tog henne omgående till läkare och det visade sig att hon har kraftig blodbrist. Hon har fått medicin för detta, och mår fysiskt bättre. Men hon är på något sätt avtrubbad. Det var (för mig som besökare) svårt att avgöra om det var på grund av mediciner, på grund av depression eller om hon överhuvudtaget inte mådde så bra. Hennes blick var dimmig, och hon pratade nästan inte alls. Det var svårt att avgöra om hon ens riktigt har förstått att hon snart ska föda ett barn. Men Hafida och Oum El Banine har koll på henne, och kommer att se till att även denna graviditet och förlossning kommer att gå så bra som möjligt.

Hafida nämnde när vi var där att hon samma eftermiddag skulle ta denna kvinna till MVC för en kontroll och att hon i samband med detta skulle ge henne ett par tofflor som vi hade med oss. Det var ett par hotelltofflor, visserligen nya och inplastade, men ändå. Inget märkvärdigt alls, men hon skulle ge kvinnan dessa som en liten extra uppmuntran.

Kan donerade saker förändra situationen för dessa kvinnor och barn? Ja, för den enskilda kan de det. Häromveckan var vi hemma hos en av mödrarna på Oum El Banine. Hon är 20 år, hyr ett litet rum på sex kvadratmeter. Hon hade flyttat till rummet samma dag som vi kom dit. Rummet saknar uppvärmning, stenväggarna är kalla. Det finns ett litet fönster, men det sitter på ca 180 cm höjd och det saknas glas i fönstret. Det är bara två träluckor som man kan stänga igen hjälpligt. Toalett delas med de sju andra i huset. Kök finns inte, bara ett handfat i korridoren där man kan diska. Mat lagas på gasoltub som man själv får införskaffa. Rummet kostar mer än hälften av hennes lön varje månad.

Den här unga mamman bor här med sin tremånaders bebis. Hon har ett täcke utlagt som matta på det kalla golvet. En tunn madrass, en babysitter, en vagninsats, en babybjörn och fyra väskor/kassar med kläder till sig och bebisen. Det, förutom hennes samsungmobil modell äldre, är det enda som finns i rummet och det enda hon äger.

Babybjörnen kommer från Oum El Banine. Vagninsatsen i blekgrönt står det Emmaljunga på, också en donation från Oum El Banine. Hon berättar att tre av de fyra väskorna/kassarna med kläder kommer från Oum El Banine. Första hyran betalades av Oum El Banine, så hon kunde hyra rummet i väntan på sin första lön när hon började arbeta efter förlossningen. Enkel matematik låter oss förstå att utan stödet från Oum El Banine hade det inte gått. Inget hade gått. Och hon hade sannolikt fått överge sin dotter.

Besöket blir en påminnelse, en bekräftelse på att det är viktigt och att sakerna verkligen kommer till användning. Och innebär en reell skillnad i någons liv. Men naturligtvis: vi får inte glömma behovet av långsiktig förändring fast vi är upptagna med insatser på kort sikt. Dessa måste gå hand i hand för att kunna uppnå verklig förändring. Det är strukturer som måste förändras, lagar måste förändras, de spelregler som finns uppsatta i världen måste förändras. Detta måste vi aktivt arbeta för. Och under tiden kan punktinsatser göra skillnad och hjälpa till att lägga grunden för kvinnorna och deras barn och deras liv tillsammans.

...

En av de sista dagarna i Agadir för denna gång tillbringade vi morgonen i Oum El Banines daghem. Med oss hade vi två ikea-kassar med bland annat bebiskläder i, donationer som skulle med oss till Dcheira där Oum El Banines systerorganisation Ahddane ligger. Pga mitt svajiga blodsocker stannade vi på ett café för att äta frukost på vägen från Oum El Banine. I korsningen utanför cafét på väg mot taxistationen Batoire ser vi en kvinna som går mellan bilarna. Hon vädjar om en slant från dem som stannat vid rödljuset. Det är en vanlig syn här numera, vid stora korsningar står ofta många som vädjar om hjälp. Kvinnan ser trött ut, och vi noterar att hon bär ett barn i en sjal på bröstet. Vi ropar på henne och hon kommer till oss på trottoaren. Vi frågar hur det är. Nästan direkt ber hon Karim hålla barnet. Hon har varit ute i solen länge, och hon känner sig yr. Bebisen, en tremånaders flicka i grå plyschdress, byter famn. Hon heter Espoir (det franska ordet för hopp).

Vi frågar om hon vill ha lite bebiskläder, vi har ju flera kassar med oss. Vi letar reda på en filt och ett antal plagg som passar i storlek till flickan. Vi berättar om Oum El Banine, men vi är osäkra på om hon förstår vägbeskrivningen och då hon verkar vara i dåligt skick går vi dit tillsammans med henne.

På vägen berättar hon lite om sig själv. Det visar sig att hon är från Mali. Hon lämnade Mali för tre år sedan, för att ta sig till Europa. Hon har tagit sig via Algeriet till Libyen, men inte lyckats komma över Medelhavet. Hon har sedan fortsatt utmed kusten: Tunisien - Algeriet igen - norra Marocko.

Hon berättar att hon tillbringat en del tid i Nador och Tanger i norra Marocko, men det var svårt. Många var öppet rasistiska, och såg ner på henne och andra afrikaner. Hon sökte sig därför vidare söderut. När vi kommer fram till Oum El Banine sätter vi oss på bänken innanför entrén och hon ammar sin dotter. När vi sedan återigen lämnar Oum El Banine för att åka till Ahddane sitter kvinnan med sin bebis och väntar utanför socialassistenten Fatimas dörr för rådgivningssamtal.

Dagen efter pratar vi med personalen på Oum El Banine. Kvinnan berättade att hon har en dotter till, en tvååring som under dagen varit hos en väninna till henne. De har ingen bostad. De sover på busstationen i Inezgane utanför Agadir.

Fatima på Oum El Banine gav kvinnan 50 dirham, och erbjöd henne att komma till kvinnohemmet några nätter för att vila upp sig tillsammans med barnen. Sedan skulle Ahddane kunna ta över och kanske kunna hitta ett rum för henne att hyra i Dcheira, då det är lättare där att hitta rum än i Agadir. Att vara ensamstående mor är stigma nog och skäl för många hyresvärdar att säga nej. För dessa kvinnor blir även deras ursprung ett extra hinder. Många hyresvärdar är fördomsfulla gentemot afrikaner och det är många som säger blankt nej med svepskäl som liknar dem som används i alla länder gentemot "den andre", den som man inte anser vara som en själv.

Personalen på Oum El Banine uttryckte dock en liten oro över ifall kvinnan alls skulle komma tillbaka. Hon skulle komma tillbaka idag på morgonen, men hade vid lunchtid ännu inte dykt upp. Många av de kvinnor från Senegal, Elfenbenskusten, Mali och andra länder söder om Sahara, som Oum El Banine har varit i kontakt med, har haft svårt att våga lita på att Mahjouba och Oum El Banine vill väl. De har varit rädda att deras barn ska tas ifrån dem. De har helt enkelt inte vågat lita på att de faktiskt ska få hjälp. Och med tanke på hur de ofta haft det längs vägen är det inte så konstigt. Varför skulle någon plötsligt vilja hjälpa dem? Men, nu vet kvinnan från Mali i alla fall att Oum El Banine finns, och vi hoppas att hon kommer tillbaka för att ta emot den hjälp som finns att få, i form av bostad och dagisplats till barnen.

För de tre kvinnor från Elfenbenskusten som Oum El Banine ordnade en bostad åt i november har det gått bra. Två av dem har med Oum El Banines hjälp kunnat få arbete på jordbruk i Sidi Bibi utanför Agadir. Den tredje kvinnan arbetar i köket på Oum El Banines daghem. Steg för steg förändras verkligheten. Tack för att ni stödjer Oum El Banine och är med och gör detta möjligt!