Barnen på gatan II

Vi är på besök hos organisationen Tarwanou i Dcheira utanför Agadir. De hjälper barn som levt på gatan, och just nu bor 16 killar här. Det har hänt en del sedan vi var här i våras. Det har hänt mycket. Barnen har fått våningssängar och varsitt blått skåp, som ett skolskåp fast lite större. Någon har satt klistermärken på sitt skåp. Och framför allt: de går att låsa.

Framför de prydligt bäddade sängarna hänger ljust gröna draperier. När vi kom hit var de uppknutna i nederkanten. Men när en av pojkarna ska byta om hänger han noggrant för draperiet. Detta tillsammans med skåpen ger lite integritet. Barnen får ett naturligt utrymme som är deras eget. Inte som förut när de på gatan fick dela med alla, vare sig de ville eller ej.

En av de äldsta, ca 14 år, har ett decimeterlångt djupt ärr över vänstra kinden. Det blir en påminnelse om killarnas historia, varifrån de kommer. Det är annars en märklig känsla att vara här. Stämningen är god, barnen pratar, skrattar. Våningssängar, gemensamma måltider och aktiviteter. Det är som att vi är på besök på kollo, och det är lätt att i stunden glömma bort att det faktiskt inte är det, att killarna inte har något hem att återvända till efteråt. Och att de kommit hit har antagligen räddat livet på dem.

Femårige Yacine blir också en påminnelse vad detta handlar om: barn som lämnats åt sitt öde. Vid vårt förra besök i våras var de yngsta killarna här ca 8-9 år. Sedan dess har jag börjat följa Tarwanou på Facebook och på senare tid har jag skymtat en mycket liten pojke på fotona från olika aktiviteter. Ett huvud kortare än de minsta av de andra. Vem är denna lilla påg? Kanske son till någon i personalen har jag naivt resonerat.

Men nu när vi sitter i soffan hos Tarwanou och har blivit serverade mjölk och dadlar, står plötsligt denna lilla pojke framför oss. Han kämpar med bältet i sina byxor, försöker knäppa det, men det går inte. En i personalen får hjälpa honom. Vi får veta att han heter Yacine. Han är fem år. Han och hans tre år äldre bror Moustafa har blivit övergivna av sina föräldrar. De är inte kapabla att ta hand om sina barn längre. Som tur är hade i alla fall pappan sinnesnärvaro att ta kontakt med Tarwanou. Annars hade de med stor sannolikhet hamnat på gatan.

Alla har dragit fram varsin plaststol och så sitter de framför tvn och tittar på tecknat, Shrek dubbad till marockansk arabiska. Personalen ropar på Zacharia som går ut i köket och får med sig lite choklad som han sedan delar ut till de andra, två bitar var. Jag noterar att Hamza är kvar, killen vi träffade i våras som personalen berättade att han då varit ren i fyra månader. Han hade sniffat lim innan han kom till Tarwanou och var i dåligt skick. Nu har han hållit upp i ett år, och han ser gladare ut nu, skrattar mera. Han har ett stort leende, det syntes inte sist. Han är nio år.

Någon byter kanal, får på ett reportage om glädjescenerna som utspelades i Marocko kvällen före, då fotbollslandslaget vann över Elfenbenskusten och därmed kvalificerade sig till herrfotbolls-VM i Ryssland 2018, Marockos första VM på 20 år. Den nationella stoltheten visste inga gränser och tv visar nu flaggviftande och firande från hela landet.

Vi frågar killarna om de såg matchen. Jodå. Såklart. De har inte tv-kanalen den sändes på, men en av de äldsta på centret har en mobil, så de tittade på matchen på den, alla sexton. De undrar var vi kommer ifrån. Sverige, ligger det typ vid Dubai? Vi förklarar att det är mer norrut, i Europa. "Aha, Europa", säger någon av dem. "Jag har en bror i Berlin. Han har varit där i åtta år nu. Han håller på att fixa sina papper där".

Vi går ut och väntar vid fotbollsplanen, en stor asfalterad yta. Det står två små mål vid sidan av, någon springer och hämtar dem. Alla killar går nu i skolan, vissa får utbildning i ett klassrum här på Tarwanou, några har till och med kunnat börja i vanlig skola. De äldsta går yrkesutbildningar. Alla gör det de ska, men personalen säger att fotboll är det som de springer till, det som de gillar bäst.

Och en efter en kommer de nu utspringandes på planen. Några har fotbollströja och shorts, de verkar ha fått ett par uppsättningar av röda fotbollskläder någonstans ifrån. Några kommer springandes i vanlig t-shirt och shorts, någon i badshorts. Nån har fotbollsskor, några andra omaka sportskor, flera har plastsandaler. En av de yngre tar matchen på stort allvar, blir sur för något, lämnar demonstrativt planen. En annan springer efter. Utanför det meterhöga stängslet som omger planen står sjuåriga Soufian och tittar på när de andra spelar.

Gårdsplanen är stor, men till hälften uppgrävd, oklart varför, kanske ska det läggas några ledningar. I kanterna av fotbollsplanen är meterdjupa hål grävda. Bollen ramlar ofta ner där i, och någon av killarna måste hoppa ner i hålet för att hämta den. En gång när bollen åker ner i ett hål hoppar en vettskrämd katt upp. Det är katter överallt här.

Hela gården är omgärdad av en mur. Utanför hörs trafiken, och vi ser solen gå ner medan matchen pågår. Senare samma kväll är vi i kvarteren kring Batoire i Agadir. Det finns en stor taxistation och här finns många utsatta barn om kvällarna, många sniffar lim. Det syns att de är i dåligt skick. Flera stycken sitter på några kartongbitar på trottoaren, och här är också en del äldre missbrukare.

När Tarwanou startade för ett år sedan var man just här vid Batoire och hittade några av killarna. Jag minns vad de sa om detta: att de bara kunde ta de som inte varit på gatan så länge. För de som levt där under många år är det i princip ingen idé, det finns ingen räddning. Men åtminstone för dessa killar finns en chans, så länge Tarwanou lyckas skrapa ihop gåvor och bidrag som håller organisationen med näsan över vattenytan.

Tarwanou ingår i samma nätverk av organisationer som Oum El Banine och Ahddane. Tarwanou arbetar på sätt och vis med samma målgrupp som dem. Om inte Oum El Banine och Ahddane fanns för att stödja mödrar och bebisar skulle fler barn hamna i de skitiga kvarteren kring Batoire om kvällarna. Om inte organisationer som Tarwanou fanns hade ännu fler barn hamnat bortom all räddning.

Alla vi pratar med här om de yngre av gatubarn som nu dykt upp i Sverige, som bara är 9-10 år gamla, menar att de omöjligt kan ha tagit sig själva så långt. De måste ha haft hjälp av vuxna. Trafficking misstänker även Gränspolisen i Stockholm som arbetar uppsökande gentemot ensamkommande i riskmiljöer, under ledning av Christian Frödén. Killarna, som oftast är från Marocko eller Afghanistan, får ett mänskligt bemötande i en situation som är långt ifrån bra. Om Christian Frödén och Mikael Lins arbete kan man se i senaste avsnittet av Veckans Brott på SVT Play. (Skrolla fram till ca 21:30 min). Här finns en länk: Veckans Brott 2017-11-28.

Men de killarna ska ju egentligen inte vara där i Stockholms undre värld. De borde vara här i Marocko, och de borde ha fått fler chanser från början i sina liv. Av killarna på Tarwanou är det sannolikt ingen som drömmer om Europa, annat än möjligen att komma dit som fotbollsproffs i framtiden.

Ps. Tack Karim för dina bilder.

Ps 2. Vill ni följa Tarwanou på Facebook, klicka här: Association Tarwanou eller sök bara på "Association Tarwanou" när du är inloggad på Facebook.

Ps 3. Om du har fotbollskläder och/eller skor till ca 5-15-åringar som du vill ge till Tarwanou, ta kontakt med Jennie Silis: jennie.silis (a) gmail.com eller på Facebook.