Barnen på gatan

I Marocko är taxi ett lika vanligt transportmedel som buss, eller faktiskt ännu vanligare. Kollektivtaxis är billigt och det enklaste sättet att transportera sig. En kväll sitter vi i baksätet på en minitaxi. Klockan närmar sig midnatt, vi är på väg hem. Vid den stora korsningen där Agadirs huvudgator Mohamed V och Hassan II möter varandra stannar taxin vid rött ljus. Utanför fönstret, mitt i vägen, kommer en liten pojke fram. Hans hår är lockigt och hans kläder smutsiga. Han är nog ungefär åtta år.

Då många tigger på gatan i Marocko - äldre personer, gatubarn, sjuka, personer med handikapp, ensamma mödrar och deras små barn - brukar jag ha några mynt redo i fickan. Vid trafikljus i Agadir är det inte ovanligt att senegaleser kommer fram och ber om hjälp. De har varit på väg till Europa men fastnat i Marocko då landet tillsammans med EU effektivt håller gränserna stängda. Vid korsningar och rondeller blir det också nu allt vanligare att se syriska familjer som vädjar om hjälp. Så det är inte något ovanligt. Men ikväll är jag av någon anledning inte beredd.

Mitt enda fokus var att komma tillbaka till hotellet efter en lång dag och krypa ner i sängen. Men då dyker pojken upp utanför taxifönstret. Trafikljusen börjar redan slå om, veven till fönstret i baksätet är trasig, som de ofta är i de slitna taxibilarna. Vi åker, och snart är han utom synhåll. Men jag hinner se att han går till sidan av vägen, sätter sig och kurar ihop på trottoarkanten. Ska han sova där?

Vad ska vi göra? Be taxin vända? Hoppa ur, springa tillbaka och se om vi hittar honom? Men jag vet också att det inte kommer hjälpa annat än för ett ögonblick. Jag kan ge honom alla mynt jag har i fickan, jag kan ge honom hela min plånbok. Det räcker inte. Han behöver stöd på så många plan för att ta sig därifrån.

Varje kväll kommer små barn fram och vill sälja något, kanske en ros, ett paket näsdukar. Eller så ber de om pengar. Många av barnen har slitna kläder. En del har föräldrar som skickar ut dem för att tjäna pengar, andra är övergivna. Uppgifter talar om 60 000 - 80 000 barn som lever på gatan i Marocko. Kvällarna är kyliga nu men de har bara flipflops eller andra enkla plastsandaler på fötterna. En del som kommer fram är påverkade, blicken är dimmig. Det är svårt att ta in, men om de barnen säger vi flera gånger att de nog redan är förlorade. Hur kan vi säga så om ett barn som inte ens fyllt tio år?

Dagen efter ska vi till Dcheira och Oum El Banines systerorganisation Ahddane. Vi ska dit för att hälsa på och för att köpa in blöjor då de håller på att ta slut i daghemmet som organisationen driver. Men den här dagen besöker vi inte bara Ahddane utan även några andra ideella organisationer som ingår i deras nätverk i området, där fattigdom och social utsatthet är utbredd.

Tillsammans med Ahddanes socialassistent Hanane åker vi till en annan del av Dcheira, där organsationen Tarouanou ligger. De stödjer barn som lever på gatan. De erbjuder undervisning, fritidsaktiviteter, trygghet och gemenskap för barn som aldrig levt i en fungerande familj. Det är bara pojkar. De är i ca 8-12-årsåldern och har levt utanför systemet. (Viktigt att påpeka i sammanhanget är att för varje utsatt pojke i Marocko finns det minst en lika utsatt flicka. Men dessa arbetar framför allt som pigor i privata hem och de syns därför inte på gatan på samma sätt. Även där talas om 60 000 - 80 000 flickor under 15 år som arbetar så. Dessa flickor får vi inte glömma).

Tarouanou har inte funnits så länge i Dcheira men arbetet går snabbt framåt. De har lyckats få lokalerna gratis av lokala myndigheter, och kommunen betalar för en lärare och en kokerska. I övrigt lever de på gåvor och knappa resurser. Men det går framåt: nu under vintern har de kunnat köpa in sängar och ordna nattbemanning så att barnen ska kunna övernatta. Tolv sängar står utmed väggarna. Barnen sover där, och sedan får de sin undervisning vid de två plastborden som står i mitten av rummet. De sitter på plaststolar, det ser ut som ett enkelt trädgårdsmöblemang. Undervisningsmaterialet består av skrivböcker, varsin penna och en whiteboardtavla som läraren skriver på. Och det fungerar väldigt väl.

Trots att vi är på besök, och trots att lokalradion kommit dit denna förmiddag för att intervjua Mahjouba som också är med oss och de pratar högljutt i andra änden av rummet, är pojkarna fokuserade på sin lektion. Läraren skriver på tavlan, sedan läser de efter, i kör och var och en för sig. Någon annan i personalen går förbi borden, kikar lite över axeln på några av pojkarna, rufsar lite i håret på han som heter Zakaria. Han vänder sig om, ger henne en snabb kram. Sedan fortsätter de läsa.

En av pojkarna som sitter i blå tröja vid bordet närmast tavlan är 8 eller 9 år, han vet inte själv. Han heter Moustafa och har levt på gatan sedan han var liten. Han har varit beroende av att sniffa lim. I november kom han till Tarouanou och fick då hjälp att sluta. Nu har han varit ren i fyra månader. På Tarouanou får barnen även möjlighet att utöva sport, leka och spela spel. På helgerna spelar de ofta fotboll eller gör små utflykter med personalen.

Några pojkar som är lite äldre, i femtonårsåldern, får också stöd av organisationen. De bor inte där, men de har fått hjälp att komma in på en yrkesutbildning där de är dagtid och sedan kommer de till Tarouanou för att äta och duscha. Barnen får även hjälp att söka sin identitet så att de kan bli folkbokförda, vilket de flesta av dem inte är.

Det är bra att se världen för vad den är, men det är ännu bättre att motbevisad ibland. Det är inte försent för de barnen vi ser på gatan, med rätt stöd kan deras liv vändas. Tarouanous arbete visar detta. Men allra viktigast vore att samtidigt ge stöd till utsatta mödrar, så att de kan behålla sina barn. Så att barnet och modern får en trygg start tillsammans och barnet inte behöver hamna på gatan överhuvudtaget. Dessutom hjälps då även flickor ur en utsatt situation där de kanske tvingas arbeta istället för att gå i skolan eller blir bortlämnade till sitt öde. Oum El Banine och Ahddane gör allt detta.

Och om detta har jag fått möjligheten att berätta i en bok som kom ut i förra veckan. Journalisten Katia Wagner har skrivit reportageboken "Pojkarna och de ensamma poliserna" om några av de marockanska ungdomar som lever på gatan i Sverige, och om poliserna Christian Frödén och Mikael Lins i Stockholm som arbetar uppsökande gentemot ensamkommande, och däribland killarna från Marocko. Det känns otroligt värdefullt att i detta sammanhang få berätta lite om Oum El Banines arbete - och hur vi på lång sikt faktiskt kan undvika att barn alls hamnar på gatan och i utsatthet.

Här finner du den välskrivna boken Pojkarna och de ensamma poliserna och se gärna inslaget om boken med Katia Wagner och Christian Frödén på TV4 i förra veckan.

/Jennie Silis, kontaktperson i Sverige för Oum El Banine och Ahddane

Foton av Karim Taib.